westmanvictoria

Nu när jag inte har så mycket o göra kan jag lika gärna skriva lite här.
Förkyld som ett as sitter jag här o tycker synd om mig själv, tss..

Lite tankar som jag tänkt på kring det där med sina vänner, är ganska krångliga.. Men det är så många saker jag inte förstår, även om man haft vänner sen man föddes? Lär man sig aldrig vad som är rätt och fel?
Vissa vänner som pratar massa idiotsnack och sedan umgås med den man snackat skit om? Att prata bakom ryggen på sin egen vän, förstår jag inte riktigt varför man gör. Men såna idioter finns tyvärr som gör det, dem borde skjutas eller något.
Eller varför man bara helt plötsligt tappar kontakten med en som vart sin bästa vän?
Att man bara slutar umgås bara sådär, knappt pratar med varann, o när vi ser varandra blir det bara en lätt spänd vink, knappt ett leende? Och när man väl tagit kontakten för att man väl ska ses en gång, för man saknar sin vän något så otroligt mycket, så är det hur spänt som helst, och nästan känns som om man inte känner vännen längre. Och slutar med att man bara sitter helt knäpptysta..
Man har helt enkelt börjat umgås med olika folk, och det känns som om man inte har något gemensamt längre?
Vad är det som hänt då? Är det mitt fel? Är det kompisens fel? Eller bådas? Det suger lika mycket i vilket fall som helst..
Eller det där med kärlek? Ska man tro på kärlek vid första ögonkastet? Verkligheten är ingen film! I verkligheten finns inget som heter kärlek vid första ögonkastet, jag tror bara det är bullshit.. Okej, man kan känna att det känns rätt första gångerna man träffas.. Men om det inte gör det? Vad gör det? Om det inte känns rätt från början så är det big deal? Det riktiga livet är ingen jävla film, så man tror att allt ska gå som på räls? Det blir stopp ibland, man bråkar, man kan inte alltid komma överens, man tycker inte alltid likadant, man kan inte alltid ge rätt svar på frågorna du stället. Men hur illa måste det vara för att strunta i det och inte ge det en chans? Varför inte försöka och ge allt en chans, då man märker vad som händer. Det blir vad det blir. Men varför bestämma sig direkt för att det inte klicka till med en gång? Vad är det för snack.. Kan man inte bara ta dagen som den kommer. Se vad kärleken har o ge? Eller om det ens finns någon där? Men det tror jag går och få fram mellan de flesta, om man bara vill.
Men sen finns det vissa som verkligen fastnar hos en, och det är en underbar känsla. För det mesta..
Eller det där med familjen? Man behöver inte växa upp i den perfekta familjen för att älska sin familj. Alla är inte som man ska i min familj till exempel, men det hör liksom till min familj. Vi har skitkul tillsammans och kan göra allt tillsammans. Dock bor inte familjen ihop längre. Men jag kan ha lika kul med alla ändå. Bara man ger allt en chans.
Som hos pappa, så kan vi sitta och spela spel en hel kväll o bara snacka massa skit, eller kanske gå ut och leka i snön, och åka pulka, som vi gjorde på våran minijulafton, hur kul som helst! Eller som här hos mamma, nästan alla våra måltider är lika roliga och lika idiotiska, det värsta är att ingen av oss i familjen märker hur korkade vi är förrän efter måltiden typ. Men vi har vår chargong (stavning?). Och jag älskar hela min familj, plus de som blivit bonusfamilj för mig!  

Det är det hela livet går ut på, våga chansa!
Blir tokig på alla dessa tankar som snurrat i mitt huvud de senaste..
Varför har man så mycket frågor och funderingar?
Kan man bara inte sluta tänka så mycket?

puss, victoria. ♥